emobohemo

verkligheten skrämmer mig. verkligheten är komplicerad. den kräver substans. den kräver ett mål, en vilja, en människa, en strävan, en definitivitet. jag innehar ingen substans. jag har bara en känsla, en aning. jag flyter omkring i mitt diplomatiska själv utan att veta in eller ut. jag är trött på det. jag vill sätta ner foten. jag vill materialiseras. jag vill vara den jag är och inte den jag tror jag är. men jag är ingen, men jag är allt. jag är för mycket och jag är för lite. jag har ingen koll på läget, men koll på läget har jag.

jag vill hitta substansen i min varande, eller så låt mig sky verkligheten och leva i drömmar förevigt?

jag hittade min kamera, men inte min kamerasladd. jag hittade ljuset i slutet av tunneln, men inte en jävla halstablett.

trots att jag sällan mått sämre än jag gör nu, rent medicinskt, så mår jag bättre än jag någonsin gjort. det är rätt komiskt att det som lyser upp min vardag är ett kvavt, skabbigt, svartmålat rum med lite stekheta lampor och en, ofta allt för oseriös, muminmamma till teaterlärare. men det går itne att förneka. plötsligt blev allt så mycket bättre och förmodligen kommer jag få eftersända min post till k-huset.

det kan ju hända att solen hade ett finger i smeten också. hoppas bara den tvättade händerna först.

nu tänkte jag däcka, för jag är helt fucked up. jag ser små gröna och knallrosa tomtar framför ögonen och det kan väl knappast vara hälsosamt?

att plugga packad är en sjukt underskattad allitteration.

oah ja, jo, sommar i sepia. vi ger upp repriserna och skapar nya minnen. pommes och photosession vid öb imorgon?

jag hade gett allt för apelsinjuice och rutinrubbning. klipp mig, slå mig, res med mig. få mig att vakna!

(jag vill sluta vara ett rör)


eller sommaren kan väl komma i alla fall. det är väl inte för mycket begärt?

mina prioriteringar har flyttats om; ångest och panik över att göra vettiga saker ligger numera sekundärt. att äta, att njuta av solen och att dricka öl är numera de primära.

vi kör på det gott folk; öla, sola, äta. bekväma små ord med underbar innebörd. (och av en händelse precis det vi ska annamma i kph, you with me? vi slänger dit ett dansa också.)


bara för att jag vill uppleva sommarvärld i sepia igen. kom igen, get a move on!

jag hade faktiskt, tro det eller ej, en ambition att gå till vår enda, och mycket meningslösa, lektion men den försvann någonstans påvägen. jag och ullis drack kaffe igår. vi drack mycket kaffe igår. det var idiotiskt. jag hade ett fruktansvärt sug efter att sitta på möllan med bok, cigg och kaffe. så jag köpte en bok, cigg och kaffe. drog med mig ullis. det slutade med att vi tog ett gemensamt och mycket klokt beslut att skippa baletten.

ungefär vid promenaden tillbaka till heleneholm (efter fyra koppar kaffe, allt för mycket smokes och en underbar bok i form av en samling brev av eric ericsson - "brev till samhället") började jag känna min hunger. visserligen hade jag laddat upp med bananer och äpple. men kaffe och cigg hade ökat min matsmältning, och jag kände mig tom inombords. det var den längsta måndagskonserten någonsin. jag sprang till busshållplatsen efteråt, men det hjälpte itne, för den kom ändå inte förrän efter en kvart. jag lyssnade intensivt på musik för att glömma hålet som höll på att äta upp mig långsamt innifrån. jag sprang hela vägen hem, för att upptäcka att jag inte ens hade energi att laga mat. det slutade med två ostmackor och oboy i sängen (dålig vana, jag vet, oboyfläckarna i min säng börjar överstiga ett onämnbart antal). jag var så trött att jag höll på att svimma trots att jag låg ner.

tvisten är ju då att koffeinet höll mig uppe. jag släckte lampor och tv halv elva, men tro fan att jag inte somnar förrän tre. trots att jag låtsades att jag var ett träd. med andra ord förtjänar jag att inte gå på cp-religion. jag skiter i religion. jag skiter i magnus. för jag tycker att jag rockade på högskoleprovet.

och nu ska jag ta ut min konstiga aggression och trötthet på frukost, piano och emma-från-lund.

(förövrigt är människor idioter ibland. allt de hade behövt göra för att allt skulle bli perfa för alla hade varit ett litet annat ordval. hur svårt kan det vara? ta en jävla retorikkurs.)

jag skrev precis klart ett psykologiarbete. ett oerhört systematiskt sådant. bestående av en konkrekt inledning, en ännu konkretare beskrivning av material och metod. efter detta en sammanställning av den enkät jag delat ut, med diagram och pocent. avslutningen var en logisk diskussion där det fördes lagom självklara resonemang. det var fakta, iaktagelser, påståenden. och allt handlade om en struktur, ett mönster. något mätbart, något underbart.

jag hade glömt bort hur underbart rogivande det var att göra diagram. jag ångar att jag inte fortsatte min fenomenala karriär inom matematik. jag hade ju värsta försprånget. matte är ett ämne jag hade behövt nu. logik, metoder, lösningar, sanningar. alla andra ämnen är för flummiga. det finns ingen logik. allt handlar bara om ifrågasättning, existensiella frågor, kreativitet och motsättningar. 1+1=2, det är allt jag behöver veta för tillfället.

halkade in i att börja läsa "veganerna - dom som stör" på bussen. big mistake. självklart halkade jag rakt in på kapitlet om peter singer och min inre kamp började långsamt slita sönder den lilla sans jag hade kvar. när jag steg av bussen hade jag längre inte alls någon aning om vem jag var. vem är man utan åsikter? varför är man inte lika mycket då? är inte diplomati en åsikt (är det ens ett ord?)? men det går ju inte. man kan inte gå runt i en grå dimma. det kan inte vara det som är meningen med livet? men varför skule det just vara förändring som är nycklen? är det det som är meningen? för varför ha en åsikt om man inte vill förändra? det är ju lönlöst. låt oss bara säga att 1+12 och sedan hålla käften.

jag har blivit så skoltrött att jag jag vill sjunka igenom marken. jag orkar inte. det är bara två veckor kvar, jag vet. men jag har inte orken till det sista. jag är sjukt nära att ta en sista minutenresa till något billigt och varmt ställe i en vecka.

jag tror dock att jag är den enda i hela världen som faktiskt längtar till mattedelen på högskoleprovet. men det är min åsikt och den kommer förändra världen. suck.