emobohemo

nu sitter jag här i min, förvånandsvärt mjuka, loppisskjorta jag köpte på spjutstorps loppis häromveckan. på ovanvåningen av caféet. gästerna kan räknas på en normalutvecklad människas händer. enbart ett par timmar tills staden tar tillbaka mig för gott. trots min nuvarande dunkla, dekadenta tillvaro är jag fortfarande positiv till hösten. dock är jag inte positiv till mitt missbruk av ordet "dekadens". nu känner jag mig rastlös bara, vill att saker och ting ska sätta igång. paus är inte alls ett vackert ord för mig för tillfället. det är direkt motbjudande. men det är bara att sätta igång. börja leva. börja ordna. börja vara. nästa vecka, mina vänner, blir malmö vs stockholm. vem tror ni tar hem priset  denna gång?

det är en udda känsla. det är bitterljuvt, utan det ljuva. bittert helt enkelt. men jag visste att den skulle komma. den var oundviklig. den bästa besvikelsen är den förutsägbara. det är bara till att sätta på en ny skiva, börja på ett nytt kapitel. för den bästa lyckan är den oförutsägbara.

jag är chockad över att mina blodvärden var så bra. jag kunde svära på att jag hade järnbrist. nu måste jag komma på en annan förklaring till min trötthet. sömnbrist kanske? jag har hört att det frambringar trötthet.

häromdagen grät jag av lycka för första gången i mitt liv, enligt mitt minne i alla fall. helt spontant, på grund av allmänt välmående och tillfredsställande livssituation. jag har aldrig förut varit så nöjd i min tillvaro, och samtidigt längtat till hösten och bara varit så fruktansvärt sugen på livet. mitt största problem i livet för tillfället är att vi inte har någon färsk ingefära hemma. bara det säger rätt mycket.

jag har på saras inrådan börjat läsa "jag brinner" av torbjörn säfve. mina lediga dagar nu har jag suttit minst tre timmar per dag på möllan, med en kaffe, cigarett och svepts in i majakovskijs sekelskiftsryssland. det är en av de bästa känslorna när man hittar en bok som totalt får en att glömma sig själv, vars atmosfär totalt fångar upp en. jag älskar att jag har börjat läsa igen. jag har saknat böcker.

jag tror det är dags för mig att ge mig av mot nyhavn och min dagliga dos av kaffe och livsnjutning. en snabb runda på marknaden (jag har ett galet behov av ingefära för tillfället), och sedan bege sig hem för att tillaga en vegansk festmåltid för vännerna mina. eller ja, festlig är nog egentligen att överdriva. men gott blir det.

jag kan inte komma över det; jag längtar till hösten. jag har aldrig förut längtat till en mörkare årstid. det har aldrig förut funnit så mycket som har kunnat lysa upp min höst. jag är kunskapstörstig, ansvarstörstig, livstörstig.

men första anhalt är möllevångsfestivalen. där kommer det släckas törster med alla sorters drycker. mina ambitioner är höga, mina förväntningar ännu högre. resultatet kommer bli fantastiskt.

trots, eller kanske på grund av, min något överdrivna dynamiska tillvaro de senaste dagarna, så har det varit fantastiskt. det har hänt så lite och så mycket på en och samma gång. fantastiskt vilka självinsikter och andrainsikter man kan komma till. jag njuter verkligen, jag tror jag kommer någonvart.

caféet var galenskap idag. jag trodde jag skulle hinna ta en tur på loppisen, snarare tog loppisen en tur med mig. jag undrar hur detta ska gå. jag undrar om familjen är vid sina sinnens fulla bruk i slutet av sommaren.

ikväll tänkte jag parkera mig i soffan med en kall öl och titta på matchen. helt själv, liksom bara för att testa om fotboll kan vara underhållande som solosysselsättning.

jag är hoppfull. skrämmande hoppfull, över allt. hopp skrämmer mig, hopp krossas så lätt. och är en fantastiskt roligt ord.

jag visste det. jag visste det. jag visste att världen skulle vara emot mig idag. det var därför jag inte ville gå upp. det var därför jag inte ville gå och lägga mig. jag har skadat mig på alla möjliga sätt, haft en tortyrliknande mensvärk, slängt sallad i ansiktet på kunder, tappat porslin i världsrekordsklass, förstört alla diskmaskiner och försvårat kvällen och morgondagen för alltför snälla människor. jesus, jag går i dvala nu. 

nu är det i alla fall avklarat. och nu har jag till och mer lite mer än en veckas sommarlov. visserligen fyllt av lite väl mycket förpliktelser, men jag hoppas på att kunna slänga in ett antal trevliga stunder också. närmst är midsommar. en chockerande tom sådan. inte ens mina föräldrar  ville ha med mig. så max, i'm counting on you. sen blir det utgång så att det smäller om det, eller filmnatt. time will tell.

jag vet, jag inser att detta skrivande endast är en ursäkt för att jag inte ska behöva börja på projektarbetet som jag egentligen satte mig ner med vid åtta. klockan är nu tjugo i tolv, jag har inte skrivit ett ord. jag bar däremot upptäckt attd et på många gratis spel-sidor finns en genre som heter "tjejspel". det är inte spel. det är tecknade tjejer (och en och en annan brad pitt) du kan sminka och klä på. jag ställer mig frågande.

sara bereilles och mitt täcke får rädda mig från denna brist på självdisciplin och prestationsångest och omotiverade rastlöshet.

hade jag fått välja att göra precis vad som helst just nu. då hade jag spytt, sedan hade jag bäddat ner mig i soffan och slötittat film i minst två dygn. hur uppskattat tror ni det är om man sjukar sig tio minuter innan man börjar? det är inte ens en valmöjlighet. härda ut, härda ut.

förresten var det en riktigt fin kväll igår. min smärta och trötthet misslyckades fatalt med att förstöra min kväll. jag ser fram emot möjliheten att det upprepas i kväll, efter en helveteseftermiddag kan det vara uppskattat.

oh fuck, let's do this mambo-jambo..

stockholm bjöd på en hel del trevliga stunder, alkohol till absurdum, sol och åtminstonde ett hett möte. trots detta var mina förväntningar inte mötta, så när jag steg av tåget i malmö i måndagsmorse kändes det befriande. jag såg fram emot de rutiner och den definitet som veckan hade att erbjuda. en vecka av bestämda arbetspass och en fritid spenderad framför tv:n. jag kände någon slags trygghet i det. trygg med kontrasten mot ovissheten jag levt i för länge.

tji fick jag! att vakna klockan fem för att gå till en arbetsplats som numera mynnat ut i en blandning mellan oc, pang i bygget, csi och pantertanter. med en bonus av en busslast tyskar som gästskådespelare. det blev ju inte precis ännu mer trivsamt med två prov och ett projektarbete inklämt. jag tackar dock gud för att jag har fina kollegor och bara två dagar kvar.

sen ska jag, efter en veckas riktigt sommarlov, ut till skånes-tranås. jag tänkte att det är ett bra ställe att hitta sig själv.

orkar inte ge, orkar inte ta, orkar inte vilja, orkar inte göra.
måste skärpa mig, ta mig i kragen, knyta åt slipsen.

bara för att jag ikväll ska rensa ut bland materiella ting.
kanske är det som tynger mig?
och sen ska jag dricka apelsinjuice. det hjälper alltid.

bara för att jag vill ha repris

jag är totalt utslagen, matt, hopplös. både ett fysiskt och ett psykiskt vrak. jag kan knappt hålla i en penna, jag kan knappt andas, jag kan knappt tänka och att röra sig är något som inte existerat på länge. jag försöker intala mig själv att det är en nyttig process; att det är början till motivation. och jag tror på mig själv, för jag brukar tala sanning. jag känner förändringen. jag vet vad jag vill, jag vet vem jag är och motivationen börjar öka, och armbågarna spetsas. men för att sätta fyr på det måste jag ha en radikal förändring. för att orka sista biten av teaterperioden måste något hända. jag får för mig att en början är att rensa ut mitt rum. sådär galet, bli minimalist. men jag är än för feg för att ge upp min maximalism. jag är ännu inte så trygg i mig själv att jag kan slänga alla meningslösa lappar och tygbitar och minnen. nej, detta året får bli ett år av byråkrati, nödvänligheter, kapitalism och tråk. för att jag ska samla mig själv och min motivation till slaget nästa år. slaget om mitt öde. jag flyttar, jag hittar, jag reser. jag är, och sen blir jag.

verkligheten skrämmer mig. verkligheten är komplicerad. den kräver substans. den kräver ett mål, en vilja, en människa, en strävan, en definitivitet. jag innehar ingen substans. jag har bara en känsla, en aning. jag flyter omkring i mitt diplomatiska själv utan att veta in eller ut. jag är trött på det. jag vill sätta ner foten. jag vill materialiseras. jag vill vara den jag är och inte den jag tror jag är. men jag är ingen, men jag är allt. jag är för mycket och jag är för lite. jag har ingen koll på läget, men koll på läget har jag.

jag vill hitta substansen i min varande, eller så låt mig sky verkligheten och leva i drömmar förevigt?

jag hittade min kamera, men inte min kamerasladd. jag hittade ljuset i slutet av tunneln, men inte en jävla halstablett.

trots att jag sällan mått sämre än jag gör nu, rent medicinskt, så mår jag bättre än jag någonsin gjort. det är rätt komiskt att det som lyser upp min vardag är ett kvavt, skabbigt, svartmålat rum med lite stekheta lampor och en, ofta allt för oseriös, muminmamma till teaterlärare. men det går itne att förneka. plötsligt blev allt så mycket bättre och förmodligen kommer jag få eftersända min post till k-huset.

det kan ju hända att solen hade ett finger i smeten också. hoppas bara den tvättade händerna först.

nu tänkte jag däcka, för jag är helt fucked up. jag ser små gröna och knallrosa tomtar framför ögonen och det kan väl knappast vara hälsosamt?

att plugga packad är en sjukt underskattad allitteration.

oah ja, jo, sommar i sepia. vi ger upp repriserna och skapar nya minnen. pommes och photosession vid öb imorgon?

jag hade gett allt för apelsinjuice och rutinrubbning. klipp mig, slå mig, res med mig. få mig att vakna!

(jag vill sluta vara ett rör)


eller sommaren kan väl komma i alla fall. det är väl inte för mycket begärt?

mina prioriteringar har flyttats om; ångest och panik över att göra vettiga saker ligger numera sekundärt. att äta, att njuta av solen och att dricka öl är numera de primära.

vi kör på det gott folk; öla, sola, äta. bekväma små ord med underbar innebörd. (och av en händelse precis det vi ska annamma i kph, you with me? vi slänger dit ett dansa också.)


bara för att jag vill uppleva sommarvärld i sepia igen. kom igen, get a move on!

jag hade faktiskt, tro det eller ej, en ambition att gå till vår enda, och mycket meningslösa, lektion men den försvann någonstans påvägen. jag och ullis drack kaffe igår. vi drack mycket kaffe igår. det var idiotiskt. jag hade ett fruktansvärt sug efter att sitta på möllan med bok, cigg och kaffe. så jag köpte en bok, cigg och kaffe. drog med mig ullis. det slutade med att vi tog ett gemensamt och mycket klokt beslut att skippa baletten.

ungefär vid promenaden tillbaka till heleneholm (efter fyra koppar kaffe, allt för mycket smokes och en underbar bok i form av en samling brev av eric ericsson - "brev till samhället") började jag känna min hunger. visserligen hade jag laddat upp med bananer och äpple. men kaffe och cigg hade ökat min matsmältning, och jag kände mig tom inombords. det var den längsta måndagskonserten någonsin. jag sprang till busshållplatsen efteråt, men det hjälpte itne, för den kom ändå inte förrän efter en kvart. jag lyssnade intensivt på musik för att glömma hålet som höll på att äta upp mig långsamt innifrån. jag sprang hela vägen hem, för att upptäcka att jag inte ens hade energi att laga mat. det slutade med två ostmackor och oboy i sängen (dålig vana, jag vet, oboyfläckarna i min säng börjar överstiga ett onämnbart antal). jag var så trött att jag höll på att svimma trots att jag låg ner.

tvisten är ju då att koffeinet höll mig uppe. jag släckte lampor och tv halv elva, men tro fan att jag inte somnar förrän tre. trots att jag låtsades att jag var ett träd. med andra ord förtjänar jag att inte gå på cp-religion. jag skiter i religion. jag skiter i magnus. för jag tycker att jag rockade på högskoleprovet.

och nu ska jag ta ut min konstiga aggression och trötthet på frukost, piano och emma-från-lund.

(förövrigt är människor idioter ibland. allt de hade behövt göra för att allt skulle bli perfa för alla hade varit ett litet annat ordval. hur svårt kan det vara? ta en jävla retorikkurs.)

jag skrev precis klart ett psykologiarbete. ett oerhört systematiskt sådant. bestående av en konkrekt inledning, en ännu konkretare beskrivning av material och metod. efter detta en sammanställning av den enkät jag delat ut, med diagram och pocent. avslutningen var en logisk diskussion där det fördes lagom självklara resonemang. det var fakta, iaktagelser, påståenden. och allt handlade om en struktur, ett mönster. något mätbart, något underbart.

jag hade glömt bort hur underbart rogivande det var att göra diagram. jag ångar att jag inte fortsatte min fenomenala karriär inom matematik. jag hade ju värsta försprånget. matte är ett ämne jag hade behövt nu. logik, metoder, lösningar, sanningar. alla andra ämnen är för flummiga. det finns ingen logik. allt handlar bara om ifrågasättning, existensiella frågor, kreativitet och motsättningar. 1+1=2, det är allt jag behöver veta för tillfället.

halkade in i att börja läsa "veganerna - dom som stör" på bussen. big mistake. självklart halkade jag rakt in på kapitlet om peter singer och min inre kamp började långsamt slita sönder den lilla sans jag hade kvar. när jag steg av bussen hade jag längre inte alls någon aning om vem jag var. vem är man utan åsikter? varför är man inte lika mycket då? är inte diplomati en åsikt (är det ens ett ord?)? men det går ju inte. man kan inte gå runt i en grå dimma. det kan inte vara det som är meningen med livet? men varför skule det just vara förändring som är nycklen? är det det som är meningen? för varför ha en åsikt om man inte vill förändra? det är ju lönlöst. låt oss bara säga att 1+12 och sedan hålla käften.

jag har blivit så skoltrött att jag jag vill sjunka igenom marken. jag orkar inte. det är bara två veckor kvar, jag vet. men jag har inte orken till det sista. jag är sjukt nära att ta en sista minutenresa till något billigt och varmt ställe i en vecka.

jag tror dock att jag är den enda i hela världen som faktiskt längtar till mattedelen på högskoleprovet. men det är min åsikt och den kommer förändra världen. suck.