emobohemo

bara för att det trots vinterkyla och vintermörker finns ljusa stunder och ljusa människor

jag börjar blir rädd för min nacke. något jag aldrig upplevt förut. egentligen är jag inte rädd för själva nacken, den är rätt harmlös. men den är knäpp och sjuk. den vill inte röra sig och den bara finns där och gör ont. sen tyckte nacken det var en bra idé att skänka lite smärta till huvud, axlar, men turligt nog inte, knä och tå. jag inbillar mig alla möjliga sjukdomar det kan vara. det skrämmer mig.

jag läste fel på repschemat, vi är intealls lediga på lördag. var fick jag den galna tanken ifrån? jag har alltså varit på skolan mån-sön i tre veckor (förutom de dagar då jag glömde vakna såklart). känns hett. bara två veckor kvar. och jag håller på att falla i sönder. förvånadsvärt inte psykiskt, men fysiskt. jag önskar nästan att jag föll ihop psykiskt. då ha det visat på någon slags kreativ process. detta känns mest som ett skämt.

och mittimellan allt detta galna ska jag ta körkort, och kulturell och social,
för att inte förglömma; dansa, projektarbete, supa, vara, äta, städa, bli frisk, sticka till bibblan, jobba, organisera, plugga, sy.

oj, jag glömde nästan att sova. det tänker jag checka av på listan nu. vem vet när det blir möjlighet nästa gång?

(teaterperiodenkommer att bli himmelsk. sommar, skådespel, barn, musik, ritva med son, betygen satta, projektarbete klart, livet framför oss.)