emobohemo

dagens ungdom tar ingenting på allvar


igår var jag ute med corny och max på impulsöl. det här med sovmorgnar kommer att ruinera mig. förövrigt vet jag inte riktigt var jag har mitt liv. allt är mest kaos. imorse kunde jag inte hitta mitt manus. efter att en massa dyrbar tid sugits upp av letandet, hittade jag det i små bitar i olika hörn av rummet. fem papper där, tjugo papper där, tretton papper bakom sängen hur i hela friden de nu hamnade där. hela manuset, förutom de femton sidor jag fortfarande inte har hittat, är gravt misshandlade. de har blivit omkringkastade, trampade på, vikta och sönderriva när jag i frustration rotat igenom min matta av kläder, skor, pärmar, tallrikar, tidningar, hängare och allt annat tok. jag har inte koll på någonting;papper, planer, tankar, känslor, viljor, kläder. allt är bara en stor gröt. förövrigt är jag sugen på gröt.

människor börjar bli bättre på att vara impulsiva. det gillar jag. det finns dock fortfarande några rötägg som inte vill offra lite vanebeteende, sömn eller pengar. jag menar; "life's too important to be takes seriously". fucka up det, rör om i grytan, lek och lev. en impulsiv kväll kommer inte döda dig, och om den gör det hade nog en oimpulsiv haft lika stor chans.

inte för att jag är någon mästare på att leva som jag försöker lära.

somedays aren't yours at all
they come and go as if they're someone else's days
they come and leave you behind someone else's face
and it's harsher than yours
and it's colder than yours

they come in all quiet

sweep up and then they leave

and you don't hear a single floor board creak

they're so much stonger than the friends you try to keep

by your side

downtown, downtown

i'm not here, not anymore

i've gone away

don't call me, don't write

"lady sing the blues so well
as if she mean it
as if it's hell down here
in the smoke-filled world
where the jokes are cold
they don't laugh at jokes
they laugh at tragedies

corner street societies
but they believe her
they never leave her
while she sings
she make them feel things

she says, i can sing this song so blue
that you will cry in spite of you
little wet tears on your baby's shoulder
little wet tears on your baby's shoulder

and i have walked these streets so long
there ain't nothing right, there ain't nothing wrong
but the little wet tears on my baby's shoulder
the little wet tears on your baby's shoulder

lady lights a cigarette, puffs away, no regret
takes a look around, no regrets, no regrets
stretches out like branches of a poplar tree
she says, i'm free
sings so soft as if she'll break, says 
i can sing this song so blue
that you will cry in spite of you
little wet tears on your baby's shoulder
little wet tears on your baby's shoulder 

but on this stage
i've learned to fly
learned to sing
and learned to cry
little wet tears on my baby's shoulder
little wet tears on my baby's shoulder

but now it's time
to say goodbye
some might laugh
but i will surely cry
little wet tears on my baby's shoulder
little wet tears on my baby's shoulder

lady lights a cigarette
puffs away, and winter comes
and she forgets"

det som följer inom parantes är meningslöst, om inte nu allt här i livet är det. det utanför är mindre meningslöst. men det är i och för sig bara min bedömning, som också är rätt meningslös. bara lös meningarna istället!

(jag måste lägga av med att tala med livlösa ting. ty allt tycks tyda på att de inte förstår mig, men kanske är det så att de fungerar som blommor. bussen kanske blir gladare av koldioxid (inte vidare troligt eftersom den verkar väldigt angelägen att bli av med den).

jag har en förmåga av att liksom leva i min egen värld när jag cyklar till och från saker, förutsatt att jag har musik i öronen då. jag dansar, trummar och sjunger som om det vore slutet på universum. och närhelst jag stöter på en buss som kör lite för långsamt eller en stolpe som är lite i vägen så försöker jag tala dem tillrätta med ett leende.

jag vet inte riktigt om det tyder på livsglädje, psykisk uttmattning eller psykisk störning, hursomhelst är det jävligt roligt, så jag ska fortsätta. mina skrattanfall runt trianglen är nästan roligast. alltid samma övergångsställe får jag en överväldigande känsla av välbehag som väller ut i skratt och leenden mot intet anande personer.

känns lite som att jag försöker hantera den helt plötsligt extremt stressande livssituationen och min avsaknad av sommarlov (vilken orsakat komplett kaos i min hjärna och kropp) på ett lättsamt sätt med glimten i ögat, men att det gått lite till överdrift. igår skrattade jag mig till sömns, fast egentligen kändes det som att gråta sig till sömns. utan det blöta. det är väl alltid något. )

jeppa fyller år i helgen, jag vet inte hur ni andra tänkte göra, men jag tänker fira honom genom att supa honom under bordet på fredag. är nämligen på spa och mäklarvisning av det som (förhoppningsvis snart)
blir vårt café lördag till söndag och bara tanken på det för mig att känna mig som att jag är på toppen av babels torn.



bara för för att jag är patetisk väldigt ofta, men ibland på ett skrattretande och trevligt sätt