emobohemo

det som följer inom parantes är meningslöst, om inte nu allt här i livet är det. det utanför är mindre meningslöst. men det är i och för sig bara min bedömning, som också är rätt meningslös. bara lös meningarna istället!

(jag måste lägga av med att tala med livlösa ting. ty allt tycks tyda på att de inte förstår mig, men kanske är det så att de fungerar som blommor. bussen kanske blir gladare av koldioxid (inte vidare troligt eftersom den verkar väldigt angelägen att bli av med den).

jag har en förmåga av att liksom leva i min egen värld när jag cyklar till och från saker, förutsatt att jag har musik i öronen då. jag dansar, trummar och sjunger som om det vore slutet på universum. och närhelst jag stöter på en buss som kör lite för långsamt eller en stolpe som är lite i vägen så försöker jag tala dem tillrätta med ett leende.

jag vet inte riktigt om det tyder på livsglädje, psykisk uttmattning eller psykisk störning, hursomhelst är det jävligt roligt, så jag ska fortsätta. mina skrattanfall runt trianglen är nästan roligast. alltid samma övergångsställe får jag en överväldigande känsla av välbehag som väller ut i skratt och leenden mot intet anande personer.

känns lite som att jag försöker hantera den helt plötsligt extremt stressande livssituationen och min avsaknad av sommarlov (vilken orsakat komplett kaos i min hjärna och kropp) på ett lättsamt sätt med glimten i ögat, men att det gått lite till överdrift. igår skrattade jag mig till sömns, fast egentligen kändes det som att gråta sig till sömns. utan det blöta. det är väl alltid något. )

jeppa fyller år i helgen, jag vet inte hur ni andra tänkte göra, men jag tänker fira honom genom att supa honom under bordet på fredag. är nämligen på spa och mäklarvisning av det som (förhoppningsvis snart)
blir vårt café lördag till söndag och bara tanken på det för mig att känna mig som att jag är på toppen av babels torn.



bara för för att jag är patetisk väldigt ofta, men ibland på ett skrattretande och trevligt sätt