emobohemo

nu sitter jag här i min, förvånandsvärt mjuka, loppisskjorta jag köpte på spjutstorps loppis häromveckan. på ovanvåningen av caféet. gästerna kan räknas på en normalutvecklad människas händer. enbart ett par timmar tills staden tar tillbaka mig för gott. trots min nuvarande dunkla, dekadenta tillvaro är jag fortfarande positiv till hösten. dock är jag inte positiv till mitt missbruk av ordet "dekadens". nu känner jag mig rastlös bara, vill att saker och ting ska sätta igång. paus är inte alls ett vackert ord för mig för tillfället. det är direkt motbjudande. men det är bara att sätta igång. börja leva. börja ordna. börja vara. nästa vecka, mina vänner, blir malmö vs stockholm. vem tror ni tar hem priset  denna gång?

det är en udda känsla. det är bitterljuvt, utan det ljuva. bittert helt enkelt. men jag visste att den skulle komma. den var oundviklig. den bästa besvikelsen är den förutsägbara. det är bara till att sätta på en ny skiva, börja på ett nytt kapitel. för den bästa lyckan är den oförutsägbara.

jag är chockad över att mina blodvärden var så bra. jag kunde svära på att jag hade järnbrist. nu måste jag komma på en annan förklaring till min trötthet. sömnbrist kanske? jag har hört att det frambringar trötthet.

häromdagen grät jag av lycka för första gången i mitt liv, enligt mitt minne i alla fall. helt spontant, på grund av allmänt välmående och tillfredsställande livssituation. jag har aldrig förut varit så nöjd i min tillvaro, och samtidigt längtat till hösten och bara varit så fruktansvärt sugen på livet. mitt största problem i livet för tillfället är att vi inte har någon färsk ingefära hemma. bara det säger rätt mycket.

jag har på saras inrådan börjat läsa "jag brinner" av torbjörn säfve. mina lediga dagar nu har jag suttit minst tre timmar per dag på möllan, med en kaffe, cigarett och svepts in i majakovskijs sekelskiftsryssland. det är en av de bästa känslorna när man hittar en bok som totalt får en att glömma sig själv, vars atmosfär totalt fångar upp en. jag älskar att jag har börjat läsa igen. jag har saknat böcker.

jag tror det är dags för mig att ge mig av mot nyhavn och min dagliga dos av kaffe och livsnjutning. en snabb runda på marknaden (jag har ett galet behov av ingefära för tillfället), och sedan bege sig hem för att tillaga en vegansk festmåltid för vännerna mina. eller ja, festlig är nog egentligen att överdriva. men gott blir det.

jag kan inte komma över det; jag längtar till hösten. jag har aldrig förut längtat till en mörkare årstid. det har aldrig förut funnit så mycket som har kunnat lysa upp min höst. jag är kunskapstörstig, ansvarstörstig, livstörstig.

men första anhalt är möllevångsfestivalen. där kommer det släckas törster med alla sorters drycker. mina ambitioner är höga, mina förväntningar ännu högre. resultatet kommer bli fantastiskt.

trots, eller kanske på grund av, min något överdrivna dynamiska tillvaro de senaste dagarna, så har det varit fantastiskt. det har hänt så lite och så mycket på en och samma gång. fantastiskt vilka självinsikter och andrainsikter man kan komma till. jag njuter verkligen, jag tror jag kommer någonvart.

caféet var galenskap idag. jag trodde jag skulle hinna ta en tur på loppisen, snarare tog loppisen en tur med mig. jag undrar hur detta ska gå. jag undrar om familjen är vid sina sinnens fulla bruk i slutet av sommaren.

ikväll tänkte jag parkera mig i soffan med en kall öl och titta på matchen. helt själv, liksom bara för att testa om fotboll kan vara underhållande som solosysselsättning.

jag är hoppfull. skrämmande hoppfull, över allt. hopp skrämmer mig, hopp krossas så lätt. och är en fantastiskt roligt ord.

jag visste det. jag visste det. jag visste att världen skulle vara emot mig idag. det var därför jag inte ville gå upp. det var därför jag inte ville gå och lägga mig. jag har skadat mig på alla möjliga sätt, haft en tortyrliknande mensvärk, slängt sallad i ansiktet på kunder, tappat porslin i världsrekordsklass, förstört alla diskmaskiner och försvårat kvällen och morgondagen för alltför snälla människor. jesus, jag går i dvala nu. 

nu är det i alla fall avklarat. och nu har jag till och mer lite mer än en veckas sommarlov. visserligen fyllt av lite väl mycket förpliktelser, men jag hoppas på att kunna slänga in ett antal trevliga stunder också. närmst är midsommar. en chockerande tom sådan. inte ens mina föräldrar  ville ha med mig. så max, i'm counting on you. sen blir det utgång så att det smäller om det, eller filmnatt. time will tell.

jag vet, jag inser att detta skrivande endast är en ursäkt för att jag inte ska behöva börja på projektarbetet som jag egentligen satte mig ner med vid åtta. klockan är nu tjugo i tolv, jag har inte skrivit ett ord. jag bar däremot upptäckt attd et på många gratis spel-sidor finns en genre som heter "tjejspel". det är inte spel. det är tecknade tjejer (och en och en annan brad pitt) du kan sminka och klä på. jag ställer mig frågande.

sara bereilles och mitt täcke får rädda mig från denna brist på självdisciplin och prestationsångest och omotiverade rastlöshet.

hade jag fått välja att göra precis vad som helst just nu. då hade jag spytt, sedan hade jag bäddat ner mig i soffan och slötittat film i minst två dygn. hur uppskattat tror ni det är om man sjukar sig tio minuter innan man börjar? det är inte ens en valmöjlighet. härda ut, härda ut.

förresten var det en riktigt fin kväll igår. min smärta och trötthet misslyckades fatalt med att förstöra min kväll. jag ser fram emot möjliheten att det upprepas i kväll, efter en helveteseftermiddag kan det vara uppskattat.

oh fuck, let's do this mambo-jambo..

stockholm bjöd på en hel del trevliga stunder, alkohol till absurdum, sol och åtminstonde ett hett möte. trots detta var mina förväntningar inte mötta, så när jag steg av tåget i malmö i måndagsmorse kändes det befriande. jag såg fram emot de rutiner och den definitet som veckan hade att erbjuda. en vecka av bestämda arbetspass och en fritid spenderad framför tv:n. jag kände någon slags trygghet i det. trygg med kontrasten mot ovissheten jag levt i för länge.

tji fick jag! att vakna klockan fem för att gå till en arbetsplats som numera mynnat ut i en blandning mellan oc, pang i bygget, csi och pantertanter. med en bonus av en busslast tyskar som gästskådespelare. det blev ju inte precis ännu mer trivsamt med två prov och ett projektarbete inklämt. jag tackar dock gud för att jag har fina kollegor och bara två dagar kvar.

sen ska jag, efter en veckas riktigt sommarlov, ut till skånes-tranås. jag tänkte att det är ett bra ställe att hitta sig själv.

orkar inte ge, orkar inte ta, orkar inte vilja, orkar inte göra.
måste skärpa mig, ta mig i kragen, knyta åt slipsen.

bara för att jag ikväll ska rensa ut bland materiella ting.
kanske är det som tynger mig?
och sen ska jag dricka apelsinjuice. det hjälper alltid.

bara för att jag vill ha repris

jag är totalt utslagen, matt, hopplös. både ett fysiskt och ett psykiskt vrak. jag kan knappt hålla i en penna, jag kan knappt andas, jag kan knappt tänka och att röra sig är något som inte existerat på länge. jag försöker intala mig själv att det är en nyttig process; att det är början till motivation. och jag tror på mig själv, för jag brukar tala sanning. jag känner förändringen. jag vet vad jag vill, jag vet vem jag är och motivationen börjar öka, och armbågarna spetsas. men för att sätta fyr på det måste jag ha en radikal förändring. för att orka sista biten av teaterperioden måste något hända. jag får för mig att en början är att rensa ut mitt rum. sådär galet, bli minimalist. men jag är än för feg för att ge upp min maximalism. jag är ännu inte så trygg i mig själv att jag kan slänga alla meningslösa lappar och tygbitar och minnen. nej, detta året får bli ett år av byråkrati, nödvänligheter, kapitalism och tråk. för att jag ska samla mig själv och min motivation till slaget nästa år. slaget om mitt öde. jag flyttar, jag hittar, jag reser. jag är, och sen blir jag.

verkligheten skrämmer mig. verkligheten är komplicerad. den kräver substans. den kräver ett mål, en vilja, en människa, en strävan, en definitivitet. jag innehar ingen substans. jag har bara en känsla, en aning. jag flyter omkring i mitt diplomatiska själv utan att veta in eller ut. jag är trött på det. jag vill sätta ner foten. jag vill materialiseras. jag vill vara den jag är och inte den jag tror jag är. men jag är ingen, men jag är allt. jag är för mycket och jag är för lite. jag har ingen koll på läget, men koll på läget har jag.

jag vill hitta substansen i min varande, eller så låt mig sky verkligheten och leva i drömmar förevigt?

jag hittade min kamera, men inte min kamerasladd. jag hittade ljuset i slutet av tunneln, men inte en jävla halstablett.

trots att jag sällan mått sämre än jag gör nu, rent medicinskt, så mår jag bättre än jag någonsin gjort. det är rätt komiskt att det som lyser upp min vardag är ett kvavt, skabbigt, svartmålat rum med lite stekheta lampor och en, ofta allt för oseriös, muminmamma till teaterlärare. men det går itne att förneka. plötsligt blev allt så mycket bättre och förmodligen kommer jag få eftersända min post till k-huset.

det kan ju hända att solen hade ett finger i smeten också. hoppas bara den tvättade händerna först.

nu tänkte jag däcka, för jag är helt fucked up. jag ser små gröna och knallrosa tomtar framför ögonen och det kan väl knappast vara hälsosamt?

att plugga packad är en sjukt underskattad allitteration.

oah ja, jo, sommar i sepia. vi ger upp repriserna och skapar nya minnen. pommes och photosession vid öb imorgon?